Art-och habitatdirektivet oförenligt med Århuskonventionen

 

Art och habitatdirektivet har förlorat sin giltighet sedan FN-konventionen, Århuskonventionen,  ratificerats och implementerats i EU och EU:s medlemsländers lagstiftning 2005.

Genom Århuskonventionen sätts de övergripande portalparagraferna i Art-och habitatdirektivet ur spel! Detta var inte tanken med direktivet och inte vad bl.a . Sverige skrev under vid EU-inträdet 1995.

I Direktivets inledning står följande:

Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.

Sedan går vi in i Artiklarna;

Vi kan t.ex. ta Artikel 1 och Artikel 2 i Art-och habitatdirektivet där Direktivets intentioner åtskilliga gånger satts ur spel genom att använda Århuskonventionen. I bl.a. Artikel 2 punkt 2 och 3 har detta skett vid ett flertal tillfällen. Genom att åberopa Århuskonventionens rätt till överklaganden kan en liten minoritet helt köra över andemeningen med Art-och habitatdirektivet.

I Artikel 2 punkt 3 lyder skrivelsen : Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.

När man vid olika tillfällen med stöd av denna Artikel och punkt ansöker om t.ex. skyddsjakt genom paragraf 16.1 i Art-och habitatdirektivet, för att få sina Unionsrättsliga rättigheter tillgodosedda, överklagas detta oftast, med framgång, med stöd av just Århuskonventionen!

Att dessa grundläggande Artiklar i Art-och habitatdirektivet kan övertrumfas genom Århuskonventionen kan inte vara förenligt med EU:s lagstiftning. Detta måste genast lyftas upp till EU-rätten för granskning!

Art-och habitatdirektivet, som kan ses som en del av EU:s konstitution, är skapat för att säkerställa rättigheterna och balansen människa/natur i Unionen för både EU:s medborgare och natur; inte bara naturen! I dagsläget har Art-och habitatdirektivet och Århuskonventionen blivit en spelplan för rättshaverister, läs miljöorganisationer, som genom sitt agerande försöker förhindra all mänsklig verksamhet i naturen; men så var inte grundtanken när Direktivet skrevs och ratificerades!

Om inte Direktivet kan garantera vad som ursprungligen var tanken måste det brytas upp eller att Århuskonventionen upphävs!

Gunnar Jakobnsson.

 

Publicerat i Uncategorized

Vid vägs ände eller marschen mot det feodala samhället!

stovare_vargdodad_s

 

Sedan EU-inträdet har befolkningens självbestämmande urholkats i en allt snabbare takt! Rättigheter till kustfiske inskränks för varje år; fridlysta sälar ökar i en explosionsartad takt; numera kan de olika sälarterna räknas till 100.000 tals utan rätt till jakt förutom en marginell strikt regelomgärdad skyddsjakt på ett antal hundra djur! Den fisk som undkommer dessa sälar tas påpassligt om hand av de allt mer växande skarvkolonierna. Skarv liksom säl är lika skyddade, men i enstaka fall ges tillstånd till äggprickning som lika ofta överklagas till förvaltningsrätt med inhibition av tillståndet som följd.

Tillståndet på landbacken är och har under lång tid varit lika illa. Efter år av utredningar, riksdagspropotioner och riksdagsbeslut har vi nu hamnat därhän att all jakt numera bara kan överklagas till en och samma förvaltningsdomstol! Domsluten där torde med största sannolighet inte nämnvärt skilja sig från tidigare förvaltningsrätters domar där de överklagande oftast fått rätt och lyckats stoppa den marginella licensjakt det varit fråga om! De stora rovdjuren och då i synnerhet varg, kan i princip föröka sig ohämmat utan att någon på laglig väg kan göra något åt detta.

Naturvårdsverket och stora organisationer som WWF och Svenska naturskyddsföreningen (SNF) har stor skuld till att tillståndet i den svenska naturen har rubbats.

SNF är engagerade via Sida i olika projekt, både inom- och utom landet. SNF finns så att säga inkilad i statsförvaltningen. Folk cirkulerar mellan SNF, Department och Statliga verk som Naturvårdsverket (NVV). Alla känner i princip alla och anställningar verkar göras beroende på individens personliga inställning till bevarande kontra förvaltning av våra rovdjursstammar.

Det är lätt att se ett mönster. Nu senast föreslogs att SNF:s förre ordförande och rabiate vargkramare Mikael Karlsson tillsammans med Håkan Wirtén från WWF tar plats i Skogsstyrelsens styrelse!

I Sverige idag finns ingen förvaltning av de stora rovdjuren. Hela systemet är inställt på bevarande. Så har det kunnat bli när hela viltförvaltningen lagts under tjänstemän på Naturvårdsverket som i hög grad styrs av både WWF:s och SNF:s agendor. Tjänsterna och tjänstemännen cirkulerar som nämnts tidigare mellan de olika Verken och Förbunden och då är det inte konstigt att besluten ser ut som det gör. Vid beställda utredningar handplockas experter som motsvarar  myndighetens värderingar och önskningar.  Miljöorganisationerna tillsammans med NVV anses stå för det goda medans en landsbygd som vill bedriva djuruppfödning, bruka mark, jaga eller fiska ses som de onda.

Det finns ingen politisk vilja att ta tag i frågan. Dagens politiker är i så hög grad trendkänsliga och opinionsrädda att ingen, med något undantag, vågar ta strid i frågan.

Undan för undan fråntas vi rätten att bruka egen mark, rätten till jakt eller rätten att sköta egen skog. Allt ska kunna överklagas av utomstående betraktare; t. ex. varje normal avverkning eller jakt efter olika djurarter, om någon eller några fått för sig att detta inte bör ske!

Jag frågar, hur länge ska viltet, tamdjursuppfödare, hundägare, fäbodbrukare, jägare och övrig landsbygdsbefolkning som berörs av rovdjuren behöva utstå denna despotiska maktutövning.

Jag frågar, hur länge ska samerna behöva tåla att 25-30 %  av renhjorden dödas av rovdjur varje år på grund av rovdjursromantiserande miljöorganisationers drömmar om att avfolka landsbygden och fylla den med rovdjur.

Denna despotiska maktutövning mot landsbygdens befolkning har fått till följd att tron på rättsväsende, länstyrelserna, Naturvårdsverket och dess tjänstemän på många håll blivit i det närmaste obefintlig. Politikerna får kanske ursäktas något när dessa likt nickedockor vind för våg utan reel makt stiftar lagar som ett inbyggt Moment 22 genast river upp!

För bonden är arbetet med djuren till stor del meningen med livet. För jägaren och hans hund är jakten en tradition lika gammal som mänskligheten själv. För samen är arbetet med renen livet självt. Fäbodbrukaren vars näring en gång var grunden för landets utveckling, för numera en ojämn kamp mot både myndigheter och rovdjur i sin strävan att bevara betesvallarnas öppna landskap och bevara utrotningshotade ko- och fårraser. Yrkesfiskarna som tidigare fick sin utkomst längs våra kuster är i dag närmast utrotade på grund av säl, skarv och restriktioner!

Hur tänker myndigheterna när man med en dåres envishet, undan för undan rycker bort fotfästet för dessa människor.

På olika nivåer har det under hela 2000-talet debatterats, förhandlats, utretts och antagits rovdjurspropositioner. Ingenting av detta har lett till något positivt för de som närmast berörs av rovdjuren. Med facit i hand så kan undertecknad konstatera att våra Regeringar, Naturvårdsverket och dess lakejer, miljöorganisationerna, inte på något vis är eller har varit mottagliga för argument. Det har hellre aldrig varit meningen. Myndigheternas mål har hela tiden varit att skapa kraftiga rovdjursstammar oavsett hur hårt detta skulle drabba landsbygdens befolkning.

De styrande har till slut sig själva att skylla för upplösningen av samhälsmoralen och det myndighetsförakt som de senaste åren blivit alltmera utspritt. Sveriges ryggrad, den lojala, strävsamma och hårt arbetande landsbygdsbefolkningen har förråtts och på skändligt sätt bestulits på sin livskvalitet och sina liv.

 

Vårt minne är långt,,vårt tålamod är på upphällningen,,

Gunnar Jakobsson

Håknäs

Publicerat i Uncategorized

Högsta Förvaltningsdomstolens utslag borde överklagas till EU-domstolen!

Jag har just läst två intressanta debattartiklar i Svensk Jakt angående kaoset i den svenska vargförvaltningen. Den ena av Karl-Erik Nyberg och den andra av Jägareförbundets Torbjörn Lövbom.

Där nämns EU-domstolens mål mot Finland 2007. Finland blev där fälld på ett antal punkter men frikänd på den viktigast!

 Kommissionen ./. Finland – Mål C-342/05

Målet gällde den finländska jakten på varg utanför renskötselområdet. EU-domstolen kom i sitt avgörande av den 14 juni 2007 fram till att det inte stred mot art- och habitatdirektivets artikel 16 att tillåta viss jakt trots att arten inte hade uppnått gynnsam bevarandestatus.

 Kommissionen hade yrkat att domstolen skulle fastställa att Finland hade brutit mot art- och habitatdirektivet genom att tillåta jakt på varg i strid med artikel 16.1. Kommissionen påpekade att den finska vargstammen inte kunde anses ha gynnsam bevarandestatus, att andra lösningar än jakt var möjliga och att jaktlicenser utfärdades i Finland utan att det fanns ett samband med de individer som orsakade allvarlig skada.

 Detta domstolsutslag torde nog inverka på de finska domstolarnas sätt att döma i överklagandemål därefter. Därför är det inte konstigt att finnarna fått klartecken att jaga varg i år.

Men EU-rätten skriver vidare:

Även om de tillämpliga nationella bestämmelserna uppfyller EU-rättens krav kan ett fördragsbrott föreligga om förvaltningspraxis av tillräckligt varaktig och allmän karaktär strider mot gemenskapsrätten.

Och då kan vi få problem!

För Sveriges del har ju miljöorganisationerna med Förvaltningsrätterna och Högsta förvaltningsdomstolens hjälp sett till att EU-rätten inte fått chansen att bedöma vår vargförvaltning utan gått händelserna i förväg. Högsta förvaltningsdomstolens utslag från december 2015 borde därför kunna överklagas till EU-domstolen med hänvisning till domen mot Finland 2007.

 

Gunnar Jakobsson

Publicerat i Uncategorized

Dags bryta ut rovdjursförvaltningen från Direktivet!

Europaparlamentet har nyligen, otroligt nog, röstat nej till en modernisering av Art- och habitatdirektivet. Direktivet härstammar från Bernkonventionens Fågeldirektiv 1979 och antogs efter smärre justeringar som EU:s Art- och habitatdirektiv (AoH) 1992. Det har sedan dess varit ett dött statiskt dokument. I denna moderna dynamiska sammanslutning som EU är kan det tyckas märkligt att ett Direktiv som så kraftigt inverkar på människornas vardag inte går eller får förändras för att möta dagens krav?

Kommissionen som har sista ordet kommer med största sannolighet inte gå emot Parlamentet i denna fråga!

Sverige med flera EU-länder har sedan Direktivets tillkomst fått allt större vargstammar som genom Direktivets utformning gör all förvaltning omöjlig. Vid AoH:s tillkomst klassades vargen som strikt skyddad i Bilaga 4. När nu vargpopulationerna 25 år senare ökat i en omfattning som utarmar viltstammar, omöjliggör tamdjurshållning och  jakt med hund på många håll, kan man tycka att en nedklassning av vargens skyddsstatus till Bilaga 5 vore rimlig. Men AoH är ett dött dokument utan inbyggd mekanism för modernisering och detta gör varje förändring omöjlig.

Sverige har som bekant prövat olika vägar för att bromsa och begränsa vargpopulationernas snabba ökning men EU:s Direktiv och miljöorganisationerna har effektivt kunnat hindra detta i de flesta fall genom domstolsutslag. I dagsläget är det uppgivenhet som präglar de som närmast berörs av detta.

I Storbritannien pågår diskussioner om att antingen lämna EU eller att förhandla sig till lättnader från EU:s överstatlighet på olika områden.

I dagsläget med ett EU, pressat av flyktingkris, trovärdighetsproblem och osämja och med ett Storbritannien som vill lämna vore det läge för Sverige och andra länder att förhandla sig till lättnader i bl.a. AoH. Man kunde kräva att rovdjursförvaltningen helt bryts ur AoH och läggs under respektive länders nationella kontroll.

Kanske lägga in något om subsidiaritet kontra centralstyrning!

Men till detta krävs politisk vilja och politiskt mod! Miljöorganisationerna som till stor del styr EU:s miljöpolitik kommer att bli de största motståndarna till ett sådant förfarande. De har pengar och stora lobbygrupper. Såsom WWF, SNF m.fl.

Men inom EU finns ju andra grupper med makt såsom Copa-Cogeca, en sammanslutning som grupperar Europas jordbruksnäring där bl.a. svenska LRF ingår. Där finns också grupper som FACE, som grupperar europas jägarförbund där även Svenska Jägareförbundet ingår.

Det vore ju märkligt om dessa starka organisationer tillsammans med beslutsfattare och politiker från olika medlämsländer inte skulle kunna tvinga fram en utbrytning av rovdjursförvaltningen från AoH. Är det en fråga om att vilja och att ha modet? Eller är människor på landsbygden mindre värda än andra?

 

Gunnar Jakobsson

Publicerat i Uncategorized

HAR SVERIGE FÖR FÅ VARGAR SVEN ERIK BUCHT

aggressiv-varg-frankrike_640px

 

Sverige blev som bekant föremål för EU-kommissionens ilska när rätten att överklaga vargjakt till domstol försvann i och med att den nya Rovdjurspropositionen antogs i december 2013.

Efter regeringsskiftet i September 2014 började andra tongångar höras från berörda departement.

Redan fjärde februari 2015 går Sven Erik Bucht och Åsa Romson ut med en gemensam debattartikel där man bl.a. vill utreda vargens gynnsamma bevarandestatus (ännu en gång), återföra licensjaktsbeslut till domstolar och alltjämt behålla vargen som strikt skyddad enligt Eu:s Art-och habitatdirektiv.

Den femte februari lägger Regeringen ner Jaktlagsutredningen av ”ekonomiska skäl”!.. Våren 2013 tillsatte dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson Jaktlagsutredningen. Utredningen skulle se över jaktlagstiftningen men utredaren Håkan Larsson fick även ett viktigt deluppdrag; nämligen att utreda myndighetsansvaret för jakten och viltvården.

Den 28:e maj 2015 tillsätter Regeringen en utredning vars mål synes vara att återinföra den juridiska cirkus som präglat vargjakten de senaste åren, men som Rovdjurspropositionen i december 2013 satte stopp för.. Bucht och Romson, läs regeringen, var inte nöjda med den senaste Rovdjurspropositionens skrivning, där vargjakt endast kunde överklagas till Naturvårdsverket! Charlotta Riberdahl insattes som utredare. Hennes slutsats blev att länsstyrelsernas beslut om skydds- eller licensjakt av rovdjur ska överklagas till förvaltningsdomstol i stället för till Naturvårdsverket.

Nu är bollen i rullning!

Men en del frågetecken måste först rätas ut!..Både utredaren Charlotta Riberdahl, Bucht och Romson talar om  licensjakt på ett strikt skyddat djur som återfinns i Bilaga 4 i Art-och habitatdirektivet. Redan där finns ett stort fel i deras resonemang. Licensjakt som en förvaltningsmetod på ett rödlistat djur stöds inte på något vis i Art-och habitatdirektivet, men ändå så hänvisar regeringen alla förändringar som anpassning till Art- och habitatdirektivet. Hur tänker man? Ska vi ha en licensjakt som kan överklagas men ändå inte stöds av Art- och habitatdirektivet. Är huvudsyftet att med alla medel få till juridiska processer i stället för att koncentrera sig på sakfrågan?

I september 2015 hölls ett EU-delegationsmöte i Prag där deltagare från EU-länderna bl.a. ville sänka vargens skydd i Art-och habitatdirektivet från Bilaga 4 till Bilaga 5, för att möjliggöra en verklighetsanpassad förvaltning av respektive nations vargstam. Detta skulle sedan framföras på Ministerrådets möte den 16 november i Bryssel.

På detta viktiga möte i Prag deltog inte Sven Erik Bucht. Han kan inte säga var han står i frågan trots att en sänkning av vargens skyddsstatus är enda sättet att på nationell basis kunna förvalta varg inom ramen för Art- och habitatdirektivet. Det märkliga är att Bucht inte hellre säger sig veta vad han vill efter Ministerrådsmötet.

Som utomstående betraktare är det lätt att få intrycket av att Bucht inte alls har någon som helst vilja att genom effektiv förvaltning begränsa en stor okontrollerad vargstam. Hade den viljan funnits hade Bucht med energi drivit denna fråga både på hemmaplan och tillsammans med politikerkollegor från andra länder både i Prag och i Bryssel.

Istället går Bucht i november ut med att han, efter att ha fått in alla remissvar på Charlotta Riberdahls utredningen, går på utredarens linje, vilken är att ”jaktbeslut skall kunna överklagas till domstol”.

Som ett brev på posten kommer Högsta Förvaltningsdomstolens utslag en månad senare. Domstolen menar att Rovdjurspropotionens skrivning av överklagande till endast Naturvårdsverket, P.58 i jaktförordningen, står i strid med EU-rätten.

Nu faller sista pusselbiten på plats i det pussel som började läggas redan i början av regeringsskiftet september 2014. Regeringen har med stor möda lyckats få sina händer bakbundna av domstol. Nu kan regeringen lugnt sitta på läktaren och betrakta kommande juridiska turer i en vargförvaltning som återigen blir omöjlig. De varken kan eller vill göra något åt detta längre! Skönt att slippa ansvaret kan tänkas!

Vi är nu tillbaka på ruta ett i den beklämmande svenska vargförvaltningen. Men istället för slipade advokater från miljörörelsen är det numera våra makthavare som leder oss i fördärvet!

 

Gunnar Jakobsson

Publicerat i Uncategorized

FITNESS CHECK, BLEV RESULTATLÖST!

DSC00036

 

 

EU:s översyn av Art- och Habitatdirektivet,, FITNESS CHECK, blev resultatlöst

EU-kommissionens rapport ”FITNESS CHECK” som är en översyn av Art-och Habitatdirektivet och Fågeldirektivet kommer våren 2016, men den preliminära versionen finns redan ute. Alla 28 medlemsländer har givits möjlighet att medverka via frågeformulär!

 

En av EU-kommissionen godkänd expertpanel har sedan kommit till slutsatsen att ingen förrändring av de två direktiven behöver göras! Många EU-medborgare närde en förhoppning att Art-och Habitatdirektivet (AoH) skulle moderniseras och anpassas till dagens läge som är något helt annat än när det skrevs 1992.

 

AoH är snart 25 år gammal, men i realiteten är det mycket äldre då det till större delen är ett plagiat av Bernkonventionen från 1979 och all skyddsstatus och rödlistning därifrån gäller ännu idag i AoH.

 

AoH och Bernkonventionen är en statisk konstruktion som till synes är omöjlig att ändra på oavsett vad som hänt i vår natur under de sista trettiofem åren. Arter som rödlistades 1979 är fortfarande rödlistade oavsett hur dess population utvecklats.

 

Bra exempel på detta är de rödlistade arterna varg och säl för att nämna några. Gråsäl har från att ha varit ca. 5000 – 7000 djur vid mitten av 70-talet ökat stort. Enligt Naturvårdsverket finns idag ca. 30.000 gråsälar vid våra kuster vilket medfört stor skada för fiskerinäringen. Endast marginell skyddsjakt, omgärdad av allehanda förbehåll har varit tillåten, vilket starkt försvårat jakten. 2015 medgavs dock en skyddsjakt på ”hela” 350 djur, ungefär 1% av populationen, vilket måste ses som en droppe i havet!

 

Vad beträffar varg var den mer eller mindre utrotad i Sverige tills den plötsligt dök upp i nordvästra Värmland i slutet av 70-talet. Sedan dess har vargpopulationen växt okontrollerat med undantag för några marginella licensjakter 2010, 2011 och 2015 där allt som allt 90 vargar sköts. Skadorna på vilt och tamdjur har skjutit i höjden; älgstammen har på många håll slagits i spillror, jakthundar dödas, förtvivlade fårfarmare lägger ner verksamheten och vår gamla tradition med fäbodverksamhet går snart i graven! Våren 2015 kunde ca. 50 föryngringar konstateras enl. SLU. Med ett medeltal på fyra i varje kull hamnar vi på 200 valpar. Hur många vuxna vargar som finns i Sverige kan diskuteras men från myndighetshåll talas det om ca. 400 – 500 individer. Vissa källor menar att antalet är det dubbla.

 

Utifrån detta kan vi konstatera att varken säl eller varg är utrotningshotade idag och borde därigenom inte vara rödlistade i EU:s AoH. Men genom att AoH är en statisk konstruktion finns inga möjligheter att ändra detta läge. Det märkliga är att den nyligen gjorda översynen blundar för detta. Till och med FACE, de europeiska jägareförbundens centralorganisation, har godkänt detta!

 

Rödlistade arter återfinns i Bilaga 4 i AoH och detta medför att en långsiktig förvaltning i praktiken inte är möjlig. Senaste tidens turer runt vargjakten bekräftar detta med all önskvärd tydlighet.

 

Våra politiker har ingen möjlighet att på nationell nivå stifta de lagar som ger oss rätt att licensjaga och förvalta rödlistade djur. Det har våra förvaltningsrätter visat.

 

För att kunna förvalta både varg och säl, djur som för länge sedan vuxit sig ur rollen som rödlistade, måste de nedklassas från Bilaga 4/rödlistad till Bilaga 5/jaktbar i AoH.

 

I Bilaga 5 kan djuren förvaltas inom ramen för de nationella lagarna och jakten kan inte överklagas!

 

EU:s expertgrupp medger att både brukargrupper och politiker i enskilda länder krävt att omklassning av olika arters skyddsstatus måste kunna göras när populationsstorlekar hos olika arter kraftigt ökat, men att de stora miljöorganisationerna motsatt sig detta!

 

Trots översynen och förhoppningen om en modernisering av Art- och Habitatdirektivet som man nu gjort under 2015, kan man fortfarande inte nedklassa en art som bevisligen uppnått en populationsstorlek som vida överstiger kriterierna för att klassas som rödlistad.

 

För att få till stånd en varaktig och långsiktig förvaltning av bl.a varg, måste våra folkvalda därför driva frågan om rätten till nedklassning, och detta kan endast ske i Bryssel.

 

Gunnar Jakobsson

 

Publicerat i Uncategorized

TILLBAKA PÅ RUTA ETT

images

 

                                    TILLBAKA PÅ RUTA ETT

 

I skrivande stund har första vargjaktsdagen avslutats; en stympad sådan! Vargjakten har som bekant överklagats till olika Förvaltningsrätter sedan Högsta Förvaltningsdomstolen nyligen slagit fast att tillvägagångssättet med Naturvårdsverket som sista instans för överklagande strider mot EU-rätten. Och naturligtvis har ju detta utnyttjats av WWF, Naturskyddsföreningen och andra föreningar som bara har som mål att fylla Sverige med varg oavsett vilka konsekvenser detta medför.

Vi vet också att orsaken till det kaos som råder vad beträffar förvaltning av varg härrör från ratificeringen av Bernkonventionen och anslutningen till EU där vi fick Art- och Habitatdirektivet (AoH) som ett brev på posten. Mycket har skrivits om vad AoH egentligen säger och vad som gäller. Mål har avlöst varandra i EU-Rätten; nationella domstolar vrider och vänder på dessa i vägledningssyfte och tolkar dessa med varierande utslag. Svenska folket, den folkvalda Riksdagen och Regeringen står som icke betalande åskådare och följer den farsartade utvecklingen genom springor i staketet på juridikens bakgård.

Hur kunde det då bli så här?

Om vi börjar med den senaste Rovdjurspropositionen som antogs i december 2013 av en riksdagsmajoritet, där reglerna om överklagande vid jakt ändrades till att i stället för att gå via domstol skulle gå via Länstyrelse och Naturvårdsverk. Detta överklagades och Högsta Förvaltningsdomstolen kom nu i december 2015 fram till att detta stred mot EU-rätten. Nu var det alltså fritt fram igen för alla vargkramarföreningar att överklaga varje form av vargjakt till  Förvaltningsrätter för att hindra eller åtminstone förhala alla försök att förvalta en vargstam som ökat okontrollerat de sista åren.

Vart fjärde år väljer svenska folket sin lagstiftande församling, Riksdagen, och en ny regering blir utsedd. I riksdagen stiftar man de lagar som gäller för landet Sverige. 2013 röstade som nämnts ovan denna folkvalda församling för en ny Rovdjursproposition där bl.a. förfarandet vid överklagande av bl.a. vargjakt ingick. Nu i december 2015 slår Högsta Förvaltningsdomstolen fast att detta Riksdagsbeslut från 2013 står i strid med EU-rätten och därför inte gäller.

Jag som lekman och inte jurist slås med häpnad! Har en svensk Författningsdomstol inom sitt kompetensområde rätten att ogiltigförklara ett Riksdagsbeslut! Om ett Riksdagsbeslut står i strid med EU-rätten måste det väl vara EU-rätten som kommer med pekpinnen? Om Riksdagsbeslut så lättvindigt kan upphävas är vi alla illa ute. I dag gäller det vargjakt, men vad kommer i morgon? I dagsläget är visst sju (7) olika Förvaltningsrätter och Kammarrätter inkopplade i överklaganden i vargjaktscirkusen, och som grädde på moset har dessa olika ”vargförvaltningsexperter” dessutom kommit fram till olika utslag!! Bara detta visar ju hur godtycklig all denna domstolsfars är.

Det kan inte vara förenligt med ett demokratiskt system som vårt, som bygger på folkvälde och en folkvald lagstiftande församling att domstolar godtyckligt upphäver de lagar som våra folkvalda stiftat! Vem väljer ledamöterna i dessa domstolar? Den politiska färg eller de personliga värderingar som dessa ledamöter har kan få stora negativa återvärkningar på det svenska samhället medans Regering och Riksdag står handfallna!

Kommer i en framtid Regering och Riksdag endast att fungera som utskott för Förvaltningsrätterna? Är det dessa vi i fortsättningen ska välja vart fjärde år eller är allt ett sätt att fjärma folket från makten?  Men det var väl ändå inte så det var tänkt? Eller?

Det är ju som bekant EU och AoH som är orsaken till vargproblemet. EU och AoH ligger som en våt filt över Europa och hindrar med sina direktiv de olika medlemsländernas rätt att styra sig själva. Med mitt sätt att se på saken har vi endast två vägar att gå för att få till en fungerande vargförvaltning: AoH måste förrändras i grunden eller att vi lämnar EU.

 

 

Gunnar Jakobsson

Oberoende skribent

 

Publicerat i Uncategorized