Förändrad rovdjursförvaltning, tro de?
EU-parlamentet har i veckan röstat för en förändring av EU:s Naturvårdslagstiftning, vilket innebär att man vill kunna ändra olika arters skyddsstatus. Detta är ju lovvärt, men man undrar varför samma parlament för drygt ett år sedan röstade emot en modernisering av Art-och habitatdirektivet (AoH). Syftet då var just att kunna ändra olika arters skyddsstatus, som sedan 1992 då AoH lanserades, vuxit okontrollerat.
Våra myndigheter har genom åren alltid hänvisat till AoH när problemen med varg blivit allt större. Marginella licensjakter med i bästa fall ett tjugotal djur har beviljats, allt med hänvisning till AoH:s rödlistning när kraven på långt större tilldelningar höjts.
I AoH:s Artikel 2 finns tydligt uppsatta kriterier hur de olika medlemsländerna ska handskas med sin vargpopulation i förhållande till de människor som bor i områden med varg! I Artikel 16 beskrivs sedan de kriterier som måste uppfyllas för hur en befolkning ska få undantag från en arts strikta skydd och kunna jaga rovdjuren för att skydda sina tamdjur!
Men, dessa artiklar är emellertid skrivna så att det är upp till den som läser dom att göra sina egna tolkningar.. Tittar man på hur svenska myndigheter agerat, kan man tydligt se hur man läser och tolkar EU-s lagstiftning som det passar och plockar sedan ut de bitar som passar in i den egna agendan! Man följer inte ens den senaste Rovdjurspropotionen från december 2013.
Man kan som exempel ta samernas kamp mot rovdjuren. Varje år tar rovdjuren ca. 25 % av renarna. I den senaste Rovdjurspropositionen bestämdes det att predationen skulle ner till 10 %, men inget har hänt. Vissa rovdjur som kungsörn är helt skyddade oberoende hur mycket renkalvar dom tar..Nästan lika illa med järv, björn och varg.
Riksdagen bestämde också om en vargpopulation från 170 – 270 vargar. Detta gillades sedan inte av Naturvårdsverket som skrev upp taket till minst 300 vargar!
Vi kan också betrakta hur myndigheterna hanterar säl och skarv. Två arter som inte åtnjuter samma strikta skydd i AoH:s Bilaga 4. som vargen har. Våra tre sälarter är listade i Bilaga 5 medan skarv blev borttagen ur Fågeldirektivets hösta skydd, Bilaga 1, 1997 och är därefter inte listad. Säl har sedan 70-talets 5-6 tusen djur förökat sig till 100.000 tals i Bottenviken,Bottenhavet och Östersjön. Skarv som betecknas som en invasiv art har de sista åren spridits sig i lika stora populationer som säl utefter våra kuster norrut med döda kustområden och utarmat fiske som följd.
Det märkliga är att våra myndigheter, Hav-och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har ett striktare skydd för dessa arter än för t.ex. varg, lo och björn som åtnjuter AoH:s starkaste skydd i Bilaga 4. När man hos dessa strikt skyddade arter kan utöva viss licensjakt kan man vad beträffar säl och skarv endast utöva marginell skyddsjakt!? Myndigheterna skulle kanske ägna mer tid åt att minska predatorernas antal i havet istället för att som nu lägga allt krut på begränsningar av kustfisket.
Naturvårdsverkets olika tjänstemän kan som synes rida på en arts generella skydd, ett skydd som alla arter har oavsett hur stor dess population är och och därigenom kringgå både EU-skyddsnivå såväl som nationell för en egen agenda!
I ljuset av ovanstående exempel är jag skeptisk till att EU-parlamentets nya inställning till rovdjur ska kunna bidra till någon förändring och ändrad inställning hos våra svenska myndigheter.
Miljöministern i veckans interpellationsdebatt: Regeringen kan inte ha synpunkter på länsstyrelsernas vargjaktbeslut!
Som jag ser det så ligger de största problemen i svensk rovdjursförvaltning hos tjänstemän på Naturvårdsverket och länstyrelsernas rovdjursenheter. Vi måste få in nytt folk där som gör vad de är ålagda annars hjälper inga omröstningar i EU-parlamentet.
Gunnar Jakobsson
Håknäs
65- årig jägare och pensionär som söker hitta något vettigt svar på den rovdjurscirkus som råder i Sverige från beslutsfattare till miljöaktivister.
ROVDJURSBLOGGEN VARG OCH SÄL 
Lämna en kommentar